Skulle typ börja skriva en novell. Den heter "Magic Snow" och handlar om en 15 årig flicka i Tokyo,Japan. Ja, här är en lite information om novellen:

Flickans namn:Sakura Hikari

Bor: Tokyo,Japan

Ålder:15

Längd: 158 cm

Föräldrar: Mamman och Pappan dog i Bilolycka och endast hon och stora systern överlevde.

Övrigt: Har inga vänner. Har smeknamnet "Kira" i skolan och ska låta som  det Engelska ordet "Killer". Det ryktas då om att hon har mördat ett spädbarn.(Därför vill ingen vara med henne) Bryr sig inte om skolan elr om någon annan än hennes syster.

MAGIC SNOW

"Tänk om det fanns en värld. En värld där någon brydde sig om mig. Där någon iallafall kunde le eller prata med mig...." "HIKARI!" Sakura ryckte till. "Du måste börja konsentrera dig!" Sa Fröken. "Jaja.." Sa Sakura ointresserat. Fröken fnyste till och fortsatte prata om nåt som Sakura inte förstod. Hon begick åter till sina tankar. Tankarna där ingen retade henne. Där ingen dum lärare fnyste åt henne. Hon längtade hem. Hem till hennes syster. Hon var den ende som faktiskt brydde sig om henne. Som brydde sig om hon dog. Hennse syster som väntade hemma på henne. Det ringde ut. "Äntligen är dagen slut" hörde hon någon säga längre bak. Hon tog alla sina böcker. "Som om det är någon idé" tänkte Sakura. "Jag ska ju ändå inte plugga" sa hon tyst för sig själv. "Ja, Du ska väl mörda ett till barn" sa klassens retsticka; Tsukishima. Han retade alltid Sakura. Bara om hon sa nåt så gjorde han nåt "roligt" av det. Sakura vissta att det inte var nån idé att säga emot utan att bara strunta i vad han sa och gå.

När hon kom hem till huset där Hon och Systern bodde så gick hon upp på sitt rum och började teckna. Teckna var det endå som Sakura var bra på. Hon kunde rita vad som helst. Om hon skulle rita en person; Självklart. Om hon skulle rita ett landskap; Visst! Tecknande var hennes tröst. Hon kunde uttrycka alla sina känslor på ett papper. Och det skulle ta flera timmar om hon pratade ut om dom. Så, hon tecknade för att släppa ut allt som hänt under dagen.

"Onee-chan! Maten är klar!" Sakura ryker till. Hon hade somnat medan hon hade tecknat. "Jag kommer!" ropar hon tillbaka.

När hon kommer ner till det lilla men välstädade köket ser hon Hana(systern) som sitter redo vid matbordet i Seiza. Sakura har alldrig riktigt fattat hur man kan sitta så där, så länge. Man sätter sig på rumpan och inget mer med det.

"Ikväll blir det Curry" säger Hana och ler snällt. Hana vet inte vad som händer på skolan. Därför ler hon så snällt. "Bra" säger Sakura och försöker le lika snällt. Hon sätter sig ner vid det lilla bordet och börjar äta. Hana kollar nyfiket på henne och säger: "Hur var det i skolan idag?" "Bra" säger Sakura helt ointresserat och fortsätter äta. Hana kollar oroande på henne och fortsätter också äta.

Efter maten tar Sakura på sig jackan. Hon måste ut. Det känns som om någon eller något drar ut henne ur huset. Hon tar på sig skorna och går ut. Och ser, i sin förvåning, att det har börjat snöa. "Konstigt..." säger Sakura. Det är ju början på Maj....En ovanligt stor snöflinga landar på hennes näsa. Den skimmrar i olika färger. Sakura hinner bara blinka så känns det som hela hon dras in i ett jättelikt hål. Det känns som om nån drar i henne och klöser på hennes kläder och efter några ögonblick så var hon vid en underbart, och stort, berg. Solen skiner så hon måste hålla handen ovanför pannan för att kunna se. Hon ser en Pojke. Han ser ut att vara i hennes ålder. Han har ganska långt hår, fina kläder(så han måste vara prins eller nåt sånt tänkte Sakura) och han höll i något. "Vem är du? och vad gör Du här?" säger pojken snofsigt. "Har väl inte du med att göra"

 fnyser Sakura. "Men om du måste veta så heter jag Sakura Hikari. Och jag vetefan vad jag gör här" "hmm...." säger pojken. "Vad heter du?" Säger Sakura. " 'Vad heter du?' Hur vågar du fråga mig det?!" "Vadå? får man inte fråga helt plötsigt?" säger Sakura. "Jag är Keitaro Saigawa, Den först födde sonen av Seiji Saigawa" säger han stolt."OK" säger Sakura som inte bryr sig så mycket.

"Var är jag?" frågar hon efter en stunds tystnad. "Du är i det vackra Kyoko!" säger han som om han ägde staden. Sakura tittar sig omkring en stund ocg frågar sedan: "Vilket år är det?" "Vet du ingenting...Året är 1836." "WOW" Säger Sakura. Kort därefter svimmar hon.

Fortsättning följer....

Ja, så går den ungefär^^

Bai/Cherry

 

Mandzy

6 januari 2010 21:23

Det låter ju jätte spännande! ^^

http://mandzy.bloggplatsen.se

 

Lina

7 januari 2010 12:11

har du skrivit den själv? =)

http://kommenteramin.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  alltså jay dskldjjkslhfdf jag älskar dig

Ja, som rubriken lyder hade jag nationella i biologi idag. Hade det igår också och idag var det en sorts fortsättning, för hann inte göra klart igår. Kände att det gick sådär. Det hära med människokroppen och dess funktioner och muskler är inte någ...

        Ja såhär kan det se ut när man gömmer sig under biljardbordet för att man inte pallar jobba. Blev upptäckt dock, fanskap.  Dagen annars har inte varit sådär jätteintressant. Blev slagen på axeln av lukas med hans mobil så nu har jag ...

    Yeah~ We back againWe back with It ain’t over ZE:A!The day we broke upOh no Oh I’m missing you   After you left, I couldn’t do anythingTo me, that spot can only be filled by youHow are you? Is life treating you well?I...