Jag vet att jag inte direkt har någon rätt att känna såhär, med tanke på att jag är omringad av mina bästa vänner som jag alla älskar likgiltigt. Men vid vissa tillfällen kan jag bara inte låta bli att känna som jag gör ganska ofta nu för tiden, vilket inte direkt är bra.

Även fast jag är med dessa vänner så känns det ändå som att något saknas. Ibland känner jag inte direkt den dära gemenskapen, vilket resulterar i att jag känner mig utanför och försöker desperat komma in i konversationerna, men alla tycks putta iväg mig. Faller djupare in i den avgrund som kallas mig själv. 

Det är inte någons fel egentligen, det är bara vad jag känner och jag lägger inte skulden på någon. 

Jag försöker vara rolig, försöker vara social men det är inte så lätt när man varken har tålamodet eller självförtroendet. Vågar inte prata med folk för jag är konstant rädd att folk ska klanka ner på mig och då behåller jag det jag skulle säga för mig själv, vilket då resulterar i att jag inte pratar mycket.

För folk som känner mig irl kanske det inte verkar så, men det är sant. 

Ibland tänker jag inte innan jag öppnar käften och då skadar jag dem som pratar med mig, och för det vill jag be om förlåtelse.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här inlägget. Jag har bara överdrivet mycket känslor som jag vill få ut. Alla sorters känslor som jag inte ens ska börja skriva om här, för då kommer jag stämplas som konstigare än vad jag redan är.

Just nu önskar jag bara att alla mina vänner kunde vara här. Vill krama om dem och berätta om hur mycket jag älskar dem och hur mycket dem betyder för mig, men varje gång jag träffar dem så tar min stolthet över och jag framstår som en känslokall idiot. 

Jag suger på att uttrycka mig i text..så..

Känner att alla känslor bara väller upp inom mig och det känns som att jag ska explodera. Måste ta en paus från detta. Från bloggandet. Ska försöka vara med folk så kanske jag får ett socialt liv. 

Så tills jag mår bättre och kan stå ut med mig själv, hej då.